Den svenska drömmen

Idag skulle ha varit en riktigt underbar dag. Vi började med en skön morgonpromenad i skogen före frukost. Var ute och lekte med grannbarnen, åt lunch, åkte och badade. Helt perfekt dag om det inte vore för det där brevet som damp ner i brevinkastet imorse.

Ett brev från CSN där det meddelades att jag fått avslag på min ansökan om studiemedel. VAD I…?! Jag som hade allt planerat och klart. En studieplats som bara stod och väntade på mig i augusti. Men nej, tydligen måste man ha bott i Sverige minst två år för att vara berättigad studiestöd. Kunde inte bestämma mig om jag skulle skratta eller gråta så jag blev förbannad istället. Vilket otroligt korkat system! Kunde det då inte räcka med att man bott här i över ett år, har haft två olika jobb, har familj, bostad, dagisplats och svenskt personnummer? Klassas man fortfarande som utlänning vid det laget? Någonstans i de tankarna packade jag ihop en strandväska och körde iväg till Himnabadet. Bara för att skölja bort all min ilska.

Det lyckades, och vi hade det jättemysigt. Devin var så otroligt stolt när han kunde simma runt hela bassängen med simringen. Dessutom var flera av våra grannar där, så Devin hade lekkamrater så det räckte och blev över.

Nu ikväll har jag suttit och skrivit CV och personliga brev så fingrarna värker. Blir alltså tvungen att tacka nej till studieplatsen och istället skaffa mig ett jobb (inte som sjuksköterska dock), för pengar behöver vi. Ibland blir det inte som man tänkt sig, men vid närmare eftertanke känns det ändå rätt okej. Magkänslan säger nämligen att det finns en god anledning till att det blev så här nu.