Sedan vi kom hem från Mallorca har jag varit riktigt nere. Först trodde jag att det bara berodde på att vi haft det så bra där, för att sedan komma hem till vardagskaoset igen, men det är nog inte hela sanningen. Har kommit på mig själv vid flera tillfällen när jag suttit och funderat på hur sjukt dåligt jag mådde den här tiden för ett år sedan. Orsaken till att jag känner mig nere är alltså högst troligen hösten, som påminner mig om hur hemskt allt var då för ett år sedan.
Man kunde ju kanske tro att det var i december när jag hamnade in till psyket första gången som jag mådde som sämst, men sanningen är att det var då det började vända mot det bättre. Tiden innan, alltså hösten, var den absolut jobbigaste, när det kändes som att det aldrig skulle bli ett slut på eländet. Har nog aldrig gråtit så mycket, druckit så mycket och sovit så lite i hela mitt liv. Det var ett rent helvete kan jag lova. Men jag visste att det inte berodde på flytten. Jag hade garanterat mått ännu sämre om jag stannat i Finland. Men givetvis hade ju inte alla förändringar speciellt positiv påverkan på mig. Speciellt inte eftersom de kom på en och samma gång, och just då jag mådde som allra sämst.
I augusti sa jag upp mig på jobbet och började på ett nytt. Vi flyttade och Devin skolades in på nytt dagis. Allt var nytt och allt var kaos. Vi var trötta, uppgivna och förtvivlade båda två, och Devin som dessutom befann sig i värsta treårstrotsen var nästintill omöjlig att hantera på egen hand. Dagispersonalen kallade in mig på samtal med en specialpedagog eftersom de märkte hur dåligt både jag och Devin mådde. Vi gjorde upp en strategi för att göra lämning/hämtning på dagis lite lättare, men det hjälpte nästan ingenting.
Jag var konstant sönderstressad och kom hem söndergråten varje kväll. Jobbade övertid fyra av fem dagar och kände mig usel på precis alla plan. Jag räckte varken till hemma eller på jobbet. Om nätterna när jag inte kunde sova låg jag och strukturerade upp följande dags arbete i huvudet, men den strukturen höll aldrig. Jag var otillräcklig hur jag än försökte. Jag funderade vid ett flertal tillfällen på att söka hjälp, men det blev aldrig av. Istället höll jag ut. En dag i taget, tills det tog tvärstopp. Så nära döden har jag nog aldrig varit, och hoppas verkligen jag aldrig behöver uppleva det igen.
Det här händelseförloppet snurrar ofta i mitt huvud just nu, och som sagt tror jag det beror på att hösten påminner mig så starkt om ångesten, alkoholen, stressen, tabletterna och panikattackerna. Jag vet att jag borde lägga det bakom mig och sluta tänka, men det är svårare än många tror. Speciellt nu. Hade hoppats på att jag kanske skulle kunna trappa ut min medicin nu i höst, men som det känns nu lär jag nog få öka dosen istället. Återhämtningen tar betydligt längre tid än jag hade förväntat mig. Får i alla fall vara otroligt tacksam över att vi har det så bra som vi har det idag. Utan Jens vet jag ärligt talat inte om jag hade fixat det.
Hoppas på detta besked nu, det skulle verkligen underlätta iaf. Men vi tar oss igenom allt, det är jag övertygad om. Love you
Känner igen mig i dina tankegångar… Jag hade också ett rent helvete förra hösten (av en helt annan orsak än din, men det började på allvar precis då hösten kom även om det fortsatte lääänge) och trots att det inte går en dag utan att jag tänker på allting och att ”för exakt ett år sedan”-tankarna överrumplar mig precis när som helst så har jag verkligen planerat och bestämt att det inte ska få förstöra något längre, och verkligen boka in sånt jag vill göra istället och som jag missade under lång tid. Både minisaker som mysiga fikor och skogspromenader och lite större projekt. Hoppas verkligen att min plan lyckas trots att det är lättare sagt än gjort, för är det något jag lärt mig är det att det går inte att glömma hemska minnen, trots att de bleknar med tiden. Men förhoppningsvis kan de bra sakerna och tankarna i alla fall få vara fler än de negativa minnena. Som sagt, lättare sagt än gjort men du verkar ha så himla fint liv idag och ha många roliga planer för hösten, så hoppas att det kan hjälpa dig tillbaka 🙂
Tack för din kommentar. Och du har så rätt, det gäller att försöka fokusera på framtiden och på de positiva sakerna istället för att gräva ner sig i det som varit. Men som sagt, inte lätt alla gånger. Kram