Den svenska drömmen

Sommaren övergick i höst. Första oktober var jag tvungen att flytta, eftersom mitt andrahandskontrakt gick ut. Fick ta en liten tvåa på 42 kvm i huset bredvid. Trots att det var lite trångt var jag lycklig över att slippa flytta ifrån Hanna. Dagarna blev mörkare och kallare. Hela tillvaron kändes ganska mörk och kall om jag ska vara ärlig. Ändå försökte jag se det positiva och hålla humöret uppe. Jag umgicks med Hanna så ofta jag kunde, och det var nog hon som återigen fick mig att orka med allt. Jag tänkte ofta: Orkar Hanna, så orkar jag.

Ensamheten blev mer och mer påtaglig ju mörkare världen blev och jag började verkligen längta efter någon att dela vardagen med. Bestämde mig efter mycket velande hit och dit för att bli medlem på en datingsajt. För seriöst, vad hade jag att förlora? Detta gav mig lite glädje om kvällarna när jag satt för mig själv i min lilla lägenhet och Devin hade somnat. Jag var inte enda som var ensam, och den vetskapen gjorde mig lite mer tillfreds med den dystra tillvaron.

I slutet av november ramlade jag över en profil som verkade intressant. Personen var 27 år, pappa och från Linköping dessutom. Tyvärr fanns hans profil på en annan datingsida där jag inte var medlem, så jag kunde inte ta kontakt med honom. Profilnamnet var JensaR, så jag antog att han hette Jens R-någonting. Skrattade högt åt mig själv när jag tänkte på hur desperat jag verkade, men åter igen – vad hade jag att förlora? Så jag skrev in Jens R Linköping på facebook och hittade honom. Sedan slängde jag iväg en vänförfrågan och höll tummarna för att han skulle vara så pass nyfiken att han godkände den.

Det gjorde han. Snabbt som attan skickade jag ett mail och förklarade att jag inte alls var lika desperat som jag verkade, haha. Vi började snacka och bestämde oss efter ett tag att ses och ta ett glas vin en fredagkväll. Och på den vägen är det. Är så otroligt glad att jag vågade riskera att skämma ut mig totalt den gången, för hade jag inte gjort det hade jag kanske aldrig träffat min underbara Jensa. Att två människor kan klicka så otroligt på alla plan fascinerar mig fortfarande.

Jag var helt upp över öronen förälskad och spenderade nog betydligt mer tid hos Jens än hemma. Jag märkte även att Devin började må bättre, trots att han till en början var väldigt skeptisk till Jens. Men med tiden började han förstå att det var såhär det skulle vara nu, och accepterade situationen. Han såg att mamma var lycklig igen.

Men trots nyförälskelsen hade jag fortfarande kaos på jobbet. Slet som ett djur för att vara alla till lags och kände fortfarande att ångesten bubblade upp inom mig så fort jag stämplade in. Jobbade på övertid så gott som varenda dag och dagispersonalen började tröttna på mig då jag aldrig hämtade Devin i tid. Det började kännas ohållbart.

En kväll kom jag hem 21.30 efter ett stressigt kvällspass. Devin sov över på dagis eftersom man inte fick hämta barnet senare än kl 20.30. Kom hem och slängde mig i soffan, och såg inte ens att bordet var fyllt med rosor, levande ljus, vin, chips och godis. Så inne i jobbet var jag. När jag lade märke till allt blev jag såklart världens lyckligaste, men att jag hade missat det till en början skrämde mig. Vi myste i soffan framför en film och smuttade på lite vin. Sedan blev det svart.

Nästa minne jag har är att jag ligger och skakar okontrollerat på golvet, Jens gråter helt hysteriskt och grannarna försöker lugna både mig och honom. Jag hade fått en panikattack. Den natten hamnade jag in till psyket och blev sjukskriven för utmattningsdepression.

Efteråt följde några av de tuffaste månaderna i mitt liv. Den första månaden minns jag knappt något av. Jag bara sov sov sov. Gick på så starka mediciner att jag knappt fungerade. Kämpade med ångesten i princip dagligen och försökte ta mig iväg på terapi så ofta jag kunde. Lyckades dock inte alltid eftersom jag var så avtrubbad att jag varken hade någon ork eller något minne.

I april gick min sjukskrivning ut och jag började känna mig aningen bättre. Läkarna justerade min medicinering så att jag inte var fullt lika trött längre. Jag kände att jag var påväg i rätt riktning, men klarade definitivt inte av att gå tillbaka till jobbet. Allt som hade med jobbet att göra gav mig fortfarande ångest. Bestämde mig för att säga upp mig och ta ut föräldraledighet istället. Jag kände att jag behövde en liten andningspaus. Både för min egen, Devins och Jens skull. Det hade varit tufft för alla inblandade.

Idag är jag glad över att jag tog det beslutet, trots att det tog emot till en början. Kändes dumt att tacka nej till att jobba och istället bara gå hemma, men det behövdes kan jag säga såhär i efterhand. Jag har fått tid att återhämta mig, bearbeta allt som hänt och planera framåt. Nu har jag kommit fram till vad jag vill göra med mitt liv de närmaste åren och det i sig bidrar till ett inre lugn jag inte hade innan. Det känns som jag är på banan igen. På bättringsvägen. Och det bästa av allt – jag känner lyckan och tacksamheten över livet igen.