Idag har varit en riktig skitdag. Har varit trött och irriterad och haft sådant otroligt oflyt så det finns inte! Mycket av mitt dåliga humör är (som oftast) direkt kopplat till mitt dåliga samvete. Nu när jag är föräldraledig förväntas jag ju ha massor av tid att sköta hemmet, rasta hunden, aktivera Devin osv. Men det har jag inte! Jag vet inte vad jag gör fel, men varje eftermiddag när Jens kommer hem från jobbet sitter jag och skäms över att hemmet är kaos, hunden akut kissnödig och Devin rastlös och uttråkad. Jag försöker verkligen ta mig tid för allt, men det blir liksom till ingenting hur mycket jag än försöker. Känns inte som att jag räcker till trots att jag har all tid i världen.
Nåja, hursomhelst. Sambon märkte tydligt av min deppiga ton i ett mess, och vad tror ni han gör? Jo, kommer hem med en bukett rosor för att muntra upp mig! Det hjälpte kan jag säga. Sedan satte vi oss ner och diskuterade vad som inte funkar just nu, och försökte komma fram till en lösning på problemet. Just det är något jag uppskattar något otroligt hos honom; att man kan diskutera som vuxna individer. Om allt. Han är nog till och med bättre än mig på att prata och reda ut saker. Och ska jag vara ärlig var det faktiskt det jag föll för hos honom från allra första början. Att han kunde prata känslor, något jag verkligen inte var bortskämd med från tidigare förhållanden. Det kändes så skönt att äntligen få prata med någon som inte svarade ”mm” på allt man sa, eller diskret kikade på tv’n när man var mitt uppe i att berätta något viktigt. Att äntligen hitta någon som verkligen kunde, och ville, lyssna.
När vi hade kommit fram till vad som behövde göras skickade han iväg mig till gymmet för att få utlopp för min frustration, och när jag sedan kom hem var lägenheten städad och maten serverad. Nu ikväll har jag bara legat i hans famn i soffan och njutit av vetskapen om att den här underbara människan faktiskt är min, och kommer så att förbli.
Finns ingen som min Jensa, det är då säkert! <3
Fint skrivet älskling. Vi fixar allt 😉