Vet inte vad jag hade för fel imorse. Devin väckte mig lite före kl 6 och skulle banne mig inte ligga och dra sig ens en halv sekund. Han skulle upp NU. Så jag fick gå upp och bära iväg honom till soffan. Eller var det till toan? Har faktiskt ingen aning, jag gick nog halvt i sömnen.
Försökte hinka in lite kaffe mellan gäspningarna, men orkade knappt hålla upp ögonen. När Jens och Joline stack iväg fixade jag frukost till Devin och bäddade ner honom framför Barnkanalen. Sen ramlade jag ihop i sängen och somnade om. 10.30 kom jag mig upp. Däremellan hade jag förstås varit uppe och hämtat en till yoghurt till Devin, burit honom till toan, till sängen, lyft honom i rullstolen, letat hans svärd, gjort en macka till honom, serverat mjölk, gett Dexter mat och rastat honom. Men ändå. Först 10.30 var jag på den nivån att jag vågade mig upp utan risk för att kollapsa av trötthet. Och jag frågar mig – varifrån denna galna trötthet?! Optimisten säger graviditet och pessimisten säger höstmörker. Och som vanligt vet jag ju att pessimisten har rätt, trots att jag hellre skulle hålla med optimisten.
Nåväl. Nu är jag i alla fall rätt pigg. Eller tja, huvudet fungerar men kroppen vill fortfarande bara vila. Begriper ärligt talat inte hur jag ska överleva veckan i Marbella. Jag menar, backintervaller i bergen kl 7 på morgonen och crossfit på eftermiddagen. Får smått ångest bara av tanken, men jag antar (hoppas!) att kroppen anpassar sig när jag väl är där. Annars lär det bli en tung vecka. Med tanke på att det bara är tre dagar kvar till avfärd borde jag kanske ligga i hårdträning, men vet ni vad jag gör? Jag käkar mackor. Snacka om att leva i total förnekelse!
Men du, ta e test innan du åker. Det är väl kanske inte så bra att ta ut sig helt ifall om du skulle vara gravid.m
Jo, det tänker jag nog göra, även om jag är 99% säker att jag inte är gravid. 🙂
De blir nog bra bara du kommer dig iväg. 🙂 Solsken, nytt ställe, nya människor och massor med intryck gör nog gott.
Får hoppas på det 🙂