Den svenska drömmen

Det är många som är nyfikna på hur allt löste sig med flytten, så därför tänkte jag försöka minnas tillbaka och berätta just det.

Tanken på att flytta hade funnits hos mig sedan jag var liten, men det var nog först i mars 2012 som jag verkligen bestämde mig för att det skulle bli av. Det var i samma veva som jag träffade Janina. Hon delade nämligen samma dröm och vi pratade mycket om hur underbart det skulle vara att få bo i Sverige.

Året 2012 var riktigt tufft. Det var mitt första år som ensamstående (jag och Devins pappa separerade i november 2011) plus att jag höll på med mitt lärdomsprov, som var galet påfrestande. I december blev jag med nöd och näppe utexaminerad sjuksköterska, och då var jag så otroligt less på allt som hade med ”här och nu” att göra. Jag ville bort, och det fort.

Jag tog ett jobb som sjuksköterska för att försöka spara ihop lite pengar till flytten. Jag sökte jobb i Sverige ända från Kalmar i söder till Umeå i norr. Jag sökte ALLT som verkade intressant. Jag fick ganska fort svar från Umeå och åkte dit för en anställningsintervju. Kändes okej, men inte mer. Jobbet blev jag iallafall lovad ifall jag ville ha det.

Veckan efter fick jag svar från Linköping. Vad har jag att förlora tänkte jag, och hoppade på flyget mot Stockholm. Linköping kändes mycket mer hemma än Umeå, så valet blev enkelt. Jag fick ett arbetsavtal som skulle börja gälla så fort jag hade fixat en bostad och dagisplats i stan, vilket visade sig vara lättare sagt än gjort.

Jag blev tvungen att ta vad jag fick och det blev en trea på 84 kvm. Andrahandskontrakt. Möblerad. Över 8000 kr i hyra. Verkligen inte optimalt på något sätt, men det var vad som fanns. När jag kom så långt att jag skulle åka dit och skriva under hyreskontraktet gick det mesta helt fel, men på något sätt kom jag mig ändå hem med ett hyreskontrakt som gällde från och med den 1 maj 2013. Mer om den resan kan ni läsa HÄR.

Nu hade jag alltså jobb och bostad. Bara dagisplatsen kvar då. Hade läst att man hade rätt att få en dagisplats inom 2 månader, så jag antog att det inte skulle vara några problem, vilket det förstås var. När jag äntligen fick tag på förskolechefen fick jag veta att tvåmånadersregeln inte gällde dygnetruntomsorgen som Devin behövde eftersom mitt jobb inkluderade kvällar och helger. Hon kunde inte lova något, men eventuellt en plats från och med augusti. @%&¤5/%#grr!!!

Lösningen blev att min familj bodde hos oss i Linköping hela sommaren så jag kunde jobba. Optimalt? Nej! Trots att jag är dem evigt tacksam för att de ställde upp. Har verkligen världens underbaraste föräldrar. Problemet var ju att jag gick runt med konstant dåligt samvete precis hela sommaren samtidigt som jag jobbade heltid och febrilt försökte ta hand om alla inblandade när jag var ledig. För att inte tala om allt som skulle fixas. Spenderade många timmar på Försäkringskassan och Skatteverket den sommaren. Allt var tungt och motgångarna lade sig på hög. Mådde verkligen asdåligt.

Bestämde mig efter ett tag att byta jobb. Ville ha regelbundna arbetstider för att få mer tid med Devin. Tog ett annat sjuksköterskejobb inom den privata sjukvården som verkade helt perfekt till en början. Men ju längre tiden gick märkte jag att jag började må sämre och sämre. Kände inte att jag räckte till varken hemma eller på jobbet. Kände inte att jag hade samma kompetens som mina kollegor. Kände mig stressad konstant. Sov dåligt. Grät varje dag. Väggen var så nära men jag förstod det inte. Jag körde på i 200 och försökte visa mig på topp. Men så fort jag kom hem rasade allt samman. Det började gå ut över Devin. Han märkte att jag var olycklig och trotsade ännu mer.

Det gick så långt att jag anmälde mig till en föräldrakurs. I mitt huvud berodde ju min nedstämdhet och sömnbrist på att jag var en dålig förälder, inte att jag var utbränd. Vid första kurstillfället började jag gråta rakt framför kursledaren och skakade som ett asplöv av all ångest. Vände i dörren och åkte hem. Tror aldrig jag har känt mig så ensam och misslyckad som jag gjorde då.

Fortsättning följer.