Den svenska drömmen

Jag har egentligen aldrig varit i bra form. Innan jag fick barn hade jag turen att kunna äta vad som helst och hur mycket som helst utan att det satte sig någonstans. Men trots att jag aldrig varit överviktig har jag heller aldrig haft några muskler att tala om eller särskilt bra kondition. Jag var inte ett dugg intresserad av att röra på mig när jag var yngre, och vad jag åt och drack brydde jag mig inte om.

När jag blev mamma ändrades det. Jag gick upp 15 kg i vikt under graviditeten och hade efteråt svårt att bli av med dem. Mycket på grund av att jag inte visste hur jag skulle göra eftersom jag aldrig tidigare tränat. Jag kände mig otroligt obekväm i min kropp och gillade inte att se mig själv i spegeln längre. Kände mig bara klumpig och ohälsosam. Jag var dessutom väldigt deprimerad efter att jag fick Devin. Hade svårt att ta honom till mig i början, och mycket av det berodde på att alla vi träffade spottade ur sig ”Åååh han är ju heeelt klart pappa upp i dagen!”. Jag som själv är adopterad och inte har någon jag kan se likhet med utseendemässigt hade ju verkligen önskat att mitt eget barn skulle likna mig, men tydligen inte. Jag led garanterat av en förlossningsdepression, men visste inte om det just då. På BB ville jag inte ens ta hand om Devin och likadant var det den första tiden hemma. Jag kämpade för att ge honom mat, men amningen fungerade inte alls. Låg timme efter timme efter timme och ammade, men han blev aldrig nöjd. Kände mig som en trasig mjölkmaskin och usel mamma.

De här känslorna gjorde ju inte direkt att jag tyckte mer om mig själv. Känslomässigt var jag längst ner i botten samtidigt som jag försökte hålla en lycklig fasad utåt. Jag var ju nybliven mamma, och nyblivna mammor är ju lyckligast i världen. Eller? Någonstans i allt elände bestämde jag mig för att börja träna. Jag skaffade ett gymkort och började gå på Zumba. Jag verkligen älskade det! Jag tog långa barnvagnspromenader och kände mig sakta men säkert starkare både fysiskt och psykiskt. Jag läste en massa böcker om hälsa, kost och träning och studerade allt jag kom över i ämnet. Min självkänsla växte och jag började inse både det ena och det andra. Bland annat att jag var fast i ett dåligt förhållande.

Det ena ledde till det andra och ett år efter att Devin föddes separerade jag och hans pappa. Det var den absolut jobbigaste perioden i mitt liv. Sverigeflytten var a piece of cake i jämförelse. Det enda som höll mig ovanför ytan var familjen, vännerna och åter igen – träningen. Genom den fick jag utlopp för all min ilska och frustration. Dock hade jag även perioder då jag var så nere att jag inte ens klarade av att träna, men när jag väl hade ryckt upp mig lite återgick jag alltid till träningen. Och så har det fortsatt fram till nu. Jag har tränat då jag mått bra, och lagt av när jag mått sämre. Nu i efterhand ser jag verkligen att träningen har ett samband med min sinnesstämning. Det jag jobbar med just nu är att försöka hålla fast vid träningen även då jag mår sämre, eftersom jag vet att jag alltid mår bättre efter ett träningspass.

Sedan maj har jag tränat relativt regelbundet och min terapeut konstaterade vid sista mötet att jag varit stabil sedan dess. Det är alltså ett tydligt mönster. Träning är och har länge varit min räddare i nöden och något jag förknippar med god fysisk och psykisk hälsa. Självklart strävar ju även jag efter att få en stark, snygg och funktionell kropp som de flesta andra träningsnördar, men för mig är det faktiskt den mentala biten av träningen som motiverar mig mest. Hade jag inte funnit glädjen och harmonin i att träna hade jag nog aldrig varit lika stark och lycklig som jag är idag.