Imorse gick vi upp tillsammans med Jens runt kl 6. Vi åt frukost och kollade lite barnprogram i vanlig ordning. Det visades ett program om brandmän, och efter att vi suttit och diskuterat Devins framtida karriär inom brandkåren ville han så hemskt gärna gå till en lekpark och öva på att åka brandmansstång. Vi klädde på oss, han tog sparkcykeln, jag hunden och så traskade vi iväg.
Väl framme kopplade jag fast Dexter och satte mig tillrätta på en bänk för att kolla på när han lekte. Mer än så hann jag inte göra innan jag hörde en duns följt av en gråt jag aldrig hört från honom tidigare. Ingen panikgråt. Inget vrålskrik. Ingen ledsengråt. Det här var mer chockartad gråt på något vis. Som om han inte riktigt förstod vad som hänt, men kände att det var illa.
Jag sprang genast fram och tog upp honom i famnen tills han lugnat sig lite. Sen frågade jag om han kunde stå på benet och testade att försiktigt, försiktigt lägga ner honom, men märkte direkt att benet aldrig skulle bära. Istället satte jag mig på bänken med honom i famnen och ringde Jens. Att jag skulle få hem Devin, hund och sparkcykel på egen hand var bara att glömma.
Medan vi väntade på att Jens skulle komma blev Devin riktigt sömnig. ”Jag måste vila mamma, jag somnar” sa han. Då förstod jag att det var allvarligt. Hade ingen aning om vad vi befann oss på för adress, men en brandman (!) som bor precis intill lekparken kom ut med en filt när han såg vad som hade hänt (och berättade adressen) så när Jens kom ringde vi direkt efter en ambulans.
Väl framme på akuten fick vi ett otroligt varmt bemötande. Läkaren kollade lite snabbt på benet och misstänkte genast att det rörde sig om en fraktur, vilket jag också befarat från första början. De gipsade benet för att hålla det stilla och på så vis lindra smärtan tills de röntgat benet. Personalen förundrades över hur duktig Devin var, och läkaren sa att hon inte ens mindes när det senast gått så smidigt att gipsa en 4-åring. Röntgenskötarna var också helt förbluffade över hur lugn och medgörlig han var. ”Det brukar ta betydligt längre med såna här små” sa de innan vi rullade ut igen. Är så fruktansvärt stolt över honom att det nästan gör ont i mig när jag tänker på hur stark han är. I ambulansen frågade de om det var okej att de klippte sönder hans byxor, och istället för att bli rädd och gråta svarade han lugnt och sansat ”nej tack”. Älskar den lille pojken så mycket att mitt hjärta håller på att sprängas av kärlek <3
Röntgensvaren visade det vi trodde. Lårbensbrott. Och röntgenbilderna var inte fina kan jag säga. Devin fick en kanyl i armen och sedan åkte vi upp till barnkirurgiska avdelningen. Där träffade vi en annan läkare som berättade att man skulle lägga benet i sträck, alltså hänga upp benen mha vikter. "Hur länge?" Frågade jag, och höll på att ramla baklänges när han svarade "tre veckor". Ska min aktiva, spralliga underbara lille Devin ligga upphängd i en sjukhussäng i tre jävla veckor?!! tänkte jag. Det kommer aldrig att gå! "Men slipper han operation då?" fortsatte jag. "Förhoppningsvis, men det finns ingen garanti för det. Det avgör vi efter tre veckor" svarade läkaren.
Så nu ligger vi här. Devin sover, vilket jag också borde göra. Kommer bli tre långa veckor känner jag redan nu. Men vi får ta en dag i taget och göra det bästa av situationen. Allt för att lilla pyret ska ha det så bra som möjligt. <3
Oj nej.. börja gråta när jag läste och såg bilderna på Devin i sjukhussängen… Lider med er och hoppas att det inte blir operation 🙁 Har en bebis hemma ännu men bävar så inför den dagen något kommer hända henne, det måste ju vara den tyngsta känslan när något händer ens lilla skatt :'( styrkekram!
Det är verkligen sjukt jobbigt att se sitt lilla hjärta skrika av smärta och inte kunna göra något. Har aldrig känt mig så hjälplös. 🙁 men bara man tar en dag i taget så går det. Han är så tapper, min lilla kämpe 🙂
Oj nej så hemskt… tänk så ofta barn faller utan att det händer något, och så kan det gå så är illa 🙁 styrkekramar till er!
Oj va jobbit 🙁 Kämpa på Devin å ni vuxna!
Åj fy va hemskt! Sköt om er!!