Såg en finlandssvensk dokumentär härom dagen som alla borde se. Vare sig man lider/har lidit av psykisk ohälsa eller inte. Jag är tyvärr en av dem som i Finland inte fick någon hjälp med mina psykiska problem fast jag behövde. Åkte in och ut på sjukhuset på grund av panikattacker, utan att någon tog det på allvar. I april 2012 mådde jag så extremt dåligt att jag själv sökte mig till vårdcentralen för att få hjälp, innan det skulle gå för långt igen. Där flinade de åt mig och undrade vad jag gjorde där. ”Det är väl bara att sluta dricka då” fick jag som svar, när jag berättade att jag ofta hade allvarliga självmordstankar i samband med att jag drack alkohol.Att jag drack alkohol för att jag mådde så sjukt dåligt brydde de sig inte ett skvatt om.
Jag tror att ett av de största problemen är att vårdpersonalen ofta inte tar personen på allvar. Av egen erfarenhet vet jag att det är så jävla tungt att ta det där steget. Att först inse att man är en fara för sitt eget liv, sedan ta reda på vart man ska vända sig, sedan ta sig dit och slutligen försöka öppna sig för en vilt främmande människa. Jag tycker därför att de borde ta alla som söker vård på fullaste allvar. För precis som för mig tror jag även att andra ser det där otroligt tunga steget som det sista. En sista utväg där man lägger all den lilla kraft man har kvar på spel. För att det är ens sista hopp.
Själv hade jag mått dåligt i över 6 år innan jag nådde den punkt då jag visste att jag behövde hjälp för att klara mig, så det var verkligen inget jag gjorde i onödan. Ändå fick jag inte den minsta lilla hjälp utan blev istället totalt dumförklarad. Jag minns att jag var tvungen att stanna på vägen hem för att jag grät så mycket att jag inte såg vägen. Har nog aldrig varit så arg och besviken i hela mitt liv.
Hoppas verkligen att den här dokumentären får många att öppna ögonen och börja ta saker och ting på allvar.
Klicka HÄR för att komma till dokumentären.
Jag sökte hjälp i går för jag har mådd dåligt en längre tid. Men innan jag ringde till läkaren var ja skiit rädd att bli till åtlöje. Bakefter jag ringde fick ja panik och ångrade mig att jag ring. Men som tuur fi k jag tid samma. Tror alla är rädd att få hjälp om man mår psykiskt dåligt. Fast jag har 2 underbara barn en man jag älskar och ett hus så finns det såå mycke ångest innom mig. Jag skall nu börja på medicin och fara till en psykolog å hoppas hoppas jag får känna mig speciell igen och omtyckt. Tack flr att du bloggar för utan din blogg skulle jag aldrig vågat ta hjälp
Blir så glad att läsa att du vågat ta hjälp! När man väl har tagit det steget kan det bara bli bättre 🙂 om man har tur och får hjälp då vill säga. Och jag förstår dig mycket väl, inget säger att man inte kan må dåligt bara för att man har det perfekt utifrån sett. Ingen vet hur man har det inuti. Fortsätt kämpa och var stolt över dig själv, det här fixar du! Kram